Klumpen i halsen.

Just nu har jag en stor klump i halsen, en klump som vuxit ju mer jag ser från världens alla hörn. Den klumpen påminner mig ständigt att alla har en röst som ska bli hörd. Att leva i ett demokratiskt samhälle är något självklart för oss som lever i sverige men när jag läser özz nujens krönika i aftonbladet påminner de mig att vi alla inte har den rättigheten att säga vad vi tycker och att vi alla har samma rättigheter. Att vissa får fly pågrund av sina åsikter. Ja inser att vi nästan är bortskämda, vi tar demokratin för givet. Men samtidigt tittar jag på uppdrag granskning två senaste avsnitt och inser att det snart inte är så längre. Att vi alla inte får ha en politisk röst och att det är väldigt många som skräms till tystnad. Jag själv inser när jag i detta nu sitter och skriver att min klump i halsen är större än någonsin. Jag vill vara fri och säga vad jag känner och tror på men slits isär av rädsla för vad som kan hända mig. Min politiska ståndpunkt skrämmer mig plötsligt och jag börjar fundera på att gå ur partiet för att känna mig säkrare, det är inte ståndpunkten som skrämmer mig utan dom som är emot den. Jag inser att klumpen i halsen är min rädsla för att säga vad jag tycker. Jag, en vanlig student med helt normala åsikter är rädd för att säga vad jag tycker och är rädd för vart vi är påväg. Jag är rädd för att vara offentlig och rädd för vilka jag har i min omgivning, för just nu är jag rädd för människan. Rädd för vad vi kan åstakomma och allt hat vi bär på som får utlopp i alla sortes medier som twitter, facebook. Men det är inte bara där utan på gator och torg som upproren lever. Våldet känns större, större pågrund av att de är dom vanliga människorna, i både världen och sverige. Det är inte längre bara militären i något distansierat land långt borta, utan de är här, i sverige och i alla städer. Nu är våldet nära, inte långt bort, den är utanför vår dörr. Jag är rädd för vart vi kommer vara om några år, rädd för vad som håller på att hända med hatet och människan.