Misstaget..

Misstaget jag inte skulle gjort... gick till gymmet klockan 20:00 och ja... nyår för tre veckor sedan. Självklart är det aldrig ett misstag att träna, man ångrar aldrig en träning, men de va rent utsagt KAOS med folk. Jag har nu lovat mig själv att aldrig mer gå på kvällarna, det är det värsta jag vet när det luktar köttfärssås av svetten och man får köa till konditionsmaskinerna. Det roliga är att om ca 4 månader är nästan HÄLFTEN av dessa människor inte kvar. Jag kommer ihåg när emil köpte sitt årskort förra året i januari, typ vid denna tiden av året, då fråga han: 
- Är det alltid så här mycket folk?
Kassörskan svara:
- Nee, det är bara nu efter nyår, de flesta försvinner i mars/april. 
 
De där är ju ganska hemskt ändå, för jag vet allafall att jag en gång varit en av de där nyårslöfte-tränarna. Dom som tränar stenhårt i tre månader och sen fasar ut de och slutar träna. Varför är det egentligen så svårt att hålla i sin träningsplan? Vad är det som får oss att ge upp eller tröttna? För efter tre månaders stenhård träning ser man ju stor resultat om man äter rätt. Är det kanske för dom ser förändringen och nöjer sig? Är det bara ångesten över julmaten som håller sig i tre månader? 
Jag tror, allt börjar och slutar med vilja & mål. Har man för otydliga mål från början så är de hopplöst. Man måste ha tydliga mål för att kunna nå dem. Och jag vet inte hur många gånger jag läst om detta att visualiera sig själv med den kropp man vill ha, det hjälper så mycket på vägen. Har man som jag svårt att se sig själv i sin drömkropp får man helt enkelt pilla lite i photoshop för att få en vision. Kanske man alltid också sätter upp för långsiktiga mål. Kanske ska man börja med något litet, något som man kan nå inom tre månader för att inte tappa motivationen. Och sen detta med vilja, vill man inte tillräckligt mycket så är det ingen ide att kämpa, man måste vilja och tro på sin egen styrka för att klara alla de där jobbig dagarna då man som jag gjorde de senaste dagaran, man vill inget annat än vill ligga ner kurad i sängen och kolla på OC.
 
Självklart får man ha sånna dagar, tar man aldrig ut de dagarna så är det lätt att man glömmer bort hur roligt det faktist är att träna, hur roligt det faktist är att känna hur kroppen nästan krämpar av tyngden från vikten och det bästa, när man till och med måste göra miner/skrika lite för att orka tyngden. Känslan efter, hur mörbultat kroppen är. Det är den bästa känslan i världen och det är den känslan som får mig att älska träningen. Det är den som motiverar en de där grå dagarna. 
 
Här får ni en titt på min motivation som sitter i spegen på hallen, detta för att jag varje dag ska se denna och kommer ihåg varför jag gör de jag gör. Och varför jag ska gå och träna. Vacker är den inte... men den påminner mig om mitt mål.