Jillian.

De senaste dagarna har de gått skit, min motivation till träning är i bott och ingen som hellst insperation att göra god frukost eller lunch. Jag är trött och hängig och det känns som jag kört för hårt med min ovana kropp ännu en gång. Benvärken känns igen och de gör att jag fegar när jag ska springa/gå då jag inte vill förstöra mitt ben. 
De jag behöver nu är en Jillian Michels, en som står och skriker mig i örat vid träning och som säger åt mig vad jag ska äta. Jag har ju PT-fia men eftersom de är via nätet kan hon inte riktigt skrika på min när jag väl tar en macka med leverpastej eller när jag ger upp på plankan på gymmet. 

Detta gör att jag får vara min egen jillian. Jag läste en väns blogg där hon sa att den enda som kan ge tillbaka motivationen är en själv. Det handlar inte om att någon ska stå där och skrika på mig när jag äter den där mackan, för egentligen ska jag bara bestämma mig i huvudet och så fort leverpastej är i sikte säga: YOU DONT EAT THAT! 
Att få denna diceplinen är det som är de svåraste när det handlar om att äta nyttigt och träna. Det är de som tar tid att lära sig. Jag tycker att med hjälp av PT-fias träningsschema har jag fått denna diceplin på själva träningen, när man har ett schema så gör man de man ska. Och eftersom hon ser när jag gjort ett pass så måste jag göra passet. 

För en odiceplenerad människa som jag är det väldigt skönt att falla tillbaka på ett schema, så min lösning för matproblemet kommer bli att göra ett matschema. Om jag på så vis missar en måltid kommer den stå där och lysa röd. Ständigt påminna mig om att middagen igår missades pågrund utav att du åt två mackor leverpastej istället.